Ministrar lyssnade på Ewa-Lotta Berg, men det tog henne fyrtio år innan hon lyssnade på sig själv. Hon använde alkoholen som anti-stressmedel och den stal hennes glöd. Idag är hon nykter sedan nitton år och har levt tre liv – alla som driven företagare.
1989. Efter fyra timmar och fem öl var Ewa-Lotta Berg så kissnödig att hon inte längre kunde sitta ner och köra. Hon vred på sätet tills det stod upprätt så hon kunde stå bakom ratten.
Sällskapet följde med en militärkonvoj i 100 kilometer i timmen genom ett Mocambique i krig. Solen var så het att bilen gled fram som en klick smör i en stekpanna. Sällskapet hade inget vatten med sig, bara elefantöl från en bensinmack i Malawi.
Ewa-Lotta följde noggrant i spåren från bilen framför för att undvika landminor. Ett halvår tidigare hade hon kört förbi tre militärkontroller i full fart. Hon hade haft bråttom till gränsen mot Zimbabwe och fått höra av några långtradarchaufförer att man inte behövde stanna för Mocambiques armékontroller.
De hade enligt uppgift ingen ammunition till sina kulsprutor.
Hennes omdöme sviktade som en fogsvans. Hon visste det, men förträngde det skickligt.
När konvojen från Malawi oväntat tog en paus sprang hon ut och kissade vid sidan av vägen, utan tanke på vem som kunde se. Väl framme vid gränsen var alla öl slut och Ewa-Lotta var för full för att fortsätta köra. En av passagerarna tog över, de köpte ny öl och fortsatte dricka.
“Hon satte vita rockar på deras kroppar så de slapp gifta om sig och kunde styra över sina egna liv”
Ewa-Lotta hade nu varit sex år i Zimbabwe, som tandläkare i ett SIDA-finansierat volontärprojekt. En enmansarmé med en sådan driftighet och energi att hade man kunnat koppla henne till en generator hade byarna på landsbygden inte bara haft vettig tandvård utan också elektricitet.
Hon hade bland annat startat en utbildning för unga kvinnor, mestadels änkor, som gjorde dem till tandläkarassistenter och gav dem möjlighet att försörja sig själva. Hon satte vita rockar på deras kroppar så de slapp gifta om sig och kunde styra över sina egna liv. Hon hade nio anställda, resultatansvar och drev projektet som ett eget företag. Hon kunde komma på en idé och få direktkontakt med de som styrde över landets hälsovård, sitta ner med höjdarna, dricka té och genomföra sina visioner.
När tandvårdschefen i landet skulle rapportera till FN intervjuade han Ewa-Lotta och skrev ner vad hon sa om sitt arbete ute på landsbygden.
På fritiden umgicks hon med svenska diplomat- och ministerbarn, svalkade sig i swimmingpooler, spelade tennis och drack vin i klubbhuset.
“Ewa-Lotta var fyrtio år och hennes livsglädje var borta”
Hon levde i flera världar samtidigt, hade ett drömjobb, och klarade det. Men hon hade också två miljoner patienter och svårigheter med att delegera, hon “kunde ju bäst själv”. Hon hade stått på knä framför toalettstolen varje morgon i ett helt år nu. Dragit ut och lagat andras tänder men själv haft huvudvärken.
Ewa-Lotta var fyrtio år och hennes livsglädje var borta. Alkoholen hade tagit den.
Hon skulle ha släppt garden när hon hade chansen, sju år tidigare. Efter ett år på folktandvården i Hässelby och Vällingby fick alla anställda en gratis läkarundersökning på Sabbatsbergs sjukhus. När alla tester var genomförda kom läkaren fram till Ewa-Lotta:
“Dina levervärden är höga”, sa hon. De tysta sekunder som följde varade i en evighet. Ewa-Lottas hjärta slog hårt och hon bestämde sig för att låta fasaden falla. Att erkänna inför sig själv och läkaren att hennes drickande hade förvandlats till ett litet monster, från någonting socialt på tandläkarfesterna till ett medel för att dämpa stress och prestationskrav, ett par glas nästan varje kväll.
Hon var på väg att öppna munnen när läkaren erbjöd henne en flyktväg:
“Motionerar du mycket?”, frågade hon. “Värdena kan nämligen stiga när man gör det”. Ewa-Lotta tog chansen och förklarade att visst det gjorde hon ju. Som medlem i Blå Stjärnan (ungefär som Lottorna) tog hon hand om hästarna åt de beridna soldaterna på K1 och red regelbundet så ofta hon kunde. Över jul- och nyårshelger, ibland flera hästar om dagen.
Hon var knockad men uppe på nio. Räddad av spritdjävulens gongong.
“I länder som Saudiarabien kunde en kvinnlig tandläkare bli rik, men det alternativet fanns inte på kartan för Ewa-Lotta. Det var ju torrlagt”
Redan under tandläkarutbildningen började hon ta ett glas vin efter en tenta för att lugna ner sig. Festerna präglades av en anrik sprittradition inom utbildningen. Odontologerna förlorade sitt första sprittillstånd redan 1880.
På sin första stora arbetsplats hade chefen 65 anställda men var på jobbet fyra timmar i veckan, så Ewa-Lotta tog redan från början ett stort ansvar utan möjlighet till feedback. Stressen fortsatte.
Efter ett år blev hon volontär i Zimbabwe. I länder som Saudiarabien kunde en kvinnlig tandläkare bli rik (bland annat eftersom kvinnliga tandläkare kunde ta emot kvinnliga patienter utan att en manlig släkting behövde följa med) men det alternativet fanns inte på kartan för Ewa-Lotta. Det var ju torrlagt. Hon sökte sig till ett land med en “kontinental” dryckeskultur så självbedrägeriet kunde fortsätta i ytterligare sex år.
“Mannen blev totalt nedgjord som person. Uthängd. Skinnflådd”
Det femte året i Zimbabwe, ett halvår innan Ewa-Lottas vansinnesfärd genom Mocambique, hände något som fick henne att börja vakna till liv. En man anställd av Ewa-Lotta i projektet visade sig vara alkoholist, en periodare. När hans fru fått hämta honom från puben en gång för mycket avslöjades han och skickades hem till Sverige.
Det var inte bara avslöjandet i sig som skärrade Ewa-Lotta, utan hur nedlåtande man talade om honom efteråt. I uppdragsgivarens organisation var man starkt emot alkohol och tobak och de som använde det var inte sjuka – de var paria. Mannen i fråga blev totalt nedgjord som person. Uthängd. Skinnflådd.
Ewa-Lotta chockades av den vanära han ansågs ha dragit över sig. Hon hade nyligen läst en artikelserie om alkoholism i en svensk dagstidning som hennes bror skickade ner och hon började förstå att hon var ute på riktigt hal is.
Den ölindränkta bilfärden, sex månader senare, blev droppen. Hon var äntligen beredd att söka hjälp.
Hon letade upp en självhjälpsorganisation och gick på ett möte i Harare. Där satt två gamla gubbar och drack te. “De måste vara hundra år gamla”, tänkte Ewa-Lotta och var nära att vända i dörren, men där fanns också en amerikansk kvinna i hennes egen ålder som berättade sitt livs historia.
Ewa-Lotta häpnade när den visade sig vara nästan identisk med hennes egen. Det visade sig också bli dagen då hon fick sitt liv tillbaka.
“Det är svårt att se från avstånd, men bakom de bruna glasögonen glittrar hennes ögon”
2009. I Berwaldhallen i Stockholm har 600 personer tryckt ihop sig på den lilla scenen. Göran Staxäng står vid en pulpet och dirigerar den väldiga Cantemus-kören i ABBAs “The Winner takes it all”. Stämmorna från körens sju olika sektioner möts och fyller den fullsatta salen ända upp till det femton meter höga taket.
Längst fram på ena flanken, klädd i röd topp och svart kjol, står Ewa-Lotta Berg med sin stora svarta sångpärm. Det är svårt att se från avstånd, men bakom de bruna glasögonen glittrar hennes ögon. Efter nitton nyktra år är hon inne på sitt tredje liv, ett före alkoholen, ett under och ett efter.
– Jag lärde mig i självhjälpsprogrammet att jag har ett val, att jag inte längre är ett offer för omständigheterna, som när jag drack, säger hon.
Ewa-Lotta pratar gärna och snabbt. När hon slutade dricka fick hon drivkraften tillbaka vilket märks när han börjar berätta om sig själv och sitt liv.
– 1990 kom jag hem igen (från Zimbabwe, reds. anm). Det var busläskigt. Jag var nykter och alla mina vänner jobbade på praktiker ute i landet. Jag var helt ensam. Jag tog direkt kontakt med självhjälpsgrupper här i Stockholm, säger hon.
Hon tog ett vikariat, arrenderade en stol på en praktik. Chefen visade sig dock äta tio Citodon om dagen efter en skada. Ångesten dröp utefter väggarna. Ewa-Lotta såg sig om efter något eget och hittade en praktik på Norrmalmstorg. Chefen blev ursinnig och sparkade Ewa-Lotta med bara en månads uppsägningstid.
– En på självhjälpsgruppen lärde mig att ta den situationen. Hon sa “lämna jobbet med värdighet”, låt den där chefens ångest rinna av dig, ta den inte till dig. Var bara lugn.
Det funkade.
“Hemma i Sverige kunde hon knappt få ett Visakort”
Att starta eget var klurigt för Ewa-Lotta. Efter sex år i Zimbabwe med femtusen i månaden var hon nolltaxerare i Sverige. Hon var “Doctor in charge” därborta, hyllad för sina insatser, rådfrågad av regeringens representanter och med miljontals patienter. Hemma i Sverige kunde hon knappt få ett Visakort.
Delägarna i praktiken ville dock gärna ha henne dit. De behövde avlastning snabbt och övertalade säljaren att ge henne ett bra pris. Det blev början på nitton år som egen företagare.
Idag har hon precis sålt sin andra praktik och slutat som tandläkare. Hon går fortfarande på självhjälpsgrupper.
– Jag trodde, när jag kom hem, att jag kunde lära mig dricka socialt men förstod snabbt vad alkoholism är. Alkis är man för livet. Jag kan helt enkelt inte ta det där första glaset, och så länge jag inte gör det så klarar jag mig bra, säger hon.
“Jag kan inte vara en alkis, det är ju sådana som ligger i rännstenen – jag är ju framgångsrik”
Själv ser hon sin alkoholism som en allergi. En del kan inte äta den minsta nöt eller jordgubbe, hon kan inte ta ett glas vin. Ett tag tänkte hon som så många andra, att “jag kan inte vara en alkis, det är ju sådana som ligger i rännstenen – jag är ju framgångsrik”.
Nu vet hon bättre.
De flesta alkoholister lever, på ytan, normala liv. Många är kreativa och driftiga entreprenörer, precis som Ewa-Lotta. Många är egna företagare.
– För mig var det den effekt alkoholen hade, som gjorde det lockande med det där glaset. Alla problem mildrades och livet blev hanterbart med de höga prestationskraven jag hade, att allt var upp till mig själv. Det är ju både en frihet och en press att vara sin egen. Några glas vin dämpade stressen – men det var förstås tillfälligt och till slut upphörde det att fungera, säger hon.
Efter sex månaders ledighet började det krypa i Ewa-Lotta. Engagemanget i regeringens jämställdhetsråd, i den internationella kvinnoföreningen Soroptimisterna, hobbyuppdragen som statist och labrador retrievern Sassa räckte inte.
Hon blev egen företagare igen.
“Med glaset i hand kände jag mig kapabel att styra landet, men det var när jag slängde det som jag faktiskt fick chansen att påverka”
I ett kontor på Östermalm står nu en E-lybra, en maskin som släcker ner det fysiska behovet att röka genom elektromagnetisk energi. Rökning är starkt kopplat till tandvård (har du anlag för tandlossning gör rökning att du tappar tänder som om du tappat ett pärlhalsband i golvet…) och eftersom Ewa-Lotta dragit ut tänder för två livstider, var något som ska hålla dem på plats en fräsch utmaning.
Dessutom går hennes plats i Jämställdhetsrådet vidare till en ny person i september, så det finns extra tid att fylla.
– Med glaset i hand kände jag mig kapabel att styra landet, men det var när jag slängde det som jag faktiskt fick chansen att påverka. Att sitta i Rosenbad och framföra åsikter till två jämställdhetsministrar är bland det häftigaste jag upplevt, ett kvitto på vad ett liv utan alkohol kan åstadkomma. Det är liksom, wow, säger Ewa-Lotta och knyter en näve i luften utanför Östermalmstorgs tunnelbanestation innan vi skiljs åt.
En lastbil åker förbi. På flaket står ett tjugotal vitklädda ungdomar och skriker så öronen vill hoppa ner och gömma sig i byxfickan. De viftar med sina studentmössor och deras kinder är rödflammiga av glädje. Och alkohol.
Ewa-Lottas råd om alkohol och företagande
1. Smörj inte dig själv
Har du mycket representation? Tänk på att det är kunden som ska köpa budskapet/produkten som erbjuds att äta och dricka. Jag själv har ju redan köpt mitt budskap och behöver inte “smörjas”.
För den som representerar nästan varje dag: Ett sätt att långsiktigt komma undan risken med att dricka sig till ett beroende är att konsekvent, och då menar jag konsekvent, bara ta ett glas vin alternativt ett glas öl. Alltså välja om det ska vara fördrinken, vin/öl till maten eller ett glas till
kaffet.
Det är också en fördel att vara nykter genom hela middagen då kunden kan fortsätta ställa frågor och har funderingar som kräver skarpa svar och en klar hjärna.
2. Kör bil
Ett annat sätt är att ta med sig bilen överallt och därmed hålla sig nykter.
3. Vänj inte hjärnan
Den företagare som när dagen är slut öppnar en öl eller två för att stressa av kan vara ute på hal is. Ett sådant förhållningssätt kan fungera i många år, dock ofta med att kvantiteten ökar. Hjärnan vänjer sig vid detta och förväntar sig alkohol för att stressa av. Den blir “kidnappad” av alkoholen, och vanans makt är stor. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, om man har
sjukdomsgenen alkoholism, att klara av att bryta den vanan själv.
4. Sök hjälp
Om det blir för mycket och det känns pinsamt att gå till vårdcentralen
eller länets beroendemottagning, så finns ju privata aktörer som arbetar med
dessa frågor. De mest framgångsrika syns vara de som arbetar med det så kallade
12-stegsprogrammet i någon form, som leder vidare till självhjälpsgrupper.
Ett ytterligare alternativ, och alldeles gratis, är att anonymt ringa en av
självhjälpsgrupperna på orten och bara stiga in över tröskeln.
