Plötsligt small det till. Mitt i livet upptäckte Sandra Mastio att matlagning var hennes superkraft.
Det finns en skylt i mässing som säger allt om Sandra Mastio. Den hänger på en vitkaklad vägg i hennes pizzarestaurang i Limhamn, som en halvkilos bit långlagrad pepatello.
Dess placering är undanskymd och ödmjuk. Dess budskap är orubbligt och fullt i fan.
Vad det står? Vi återkommer till det.
Anna Sandra Maria Mastio är naturbegåvningen som struntade i matlagning i 34 år — för att plötsligt upptäcka att det var hennes superförmåga. Mitt bland småbarnens kladd uppgraderades hennes kärlek till mat. Från att bara älska att äta den, till att också älska att laga den.
— Jag har haft IBS sedan jag var sju år. En skräpdiagnos. Jag var hos 25 läkare och ingen ifrågasatte vad jag åt. Men med första barnet i magen vände det. Jag blev intresserad av vad jag stoppade i mig. Och vad jag skulle stoppa i mig för att inte ha ihjäl ungen.
Det ledde i sin tur till att Sandra började fundera kring vad i maten som gör en nöjd.
— Jag gillar att äta mycket och tugga länge. Tänk en slät soppa. Efter tre skedar blir det — meh. Men om du toppar den med något krispigt och svalt händer något. Jag har alltid varit ganska bra på ganska mycket. Medium kid liksom. Men nu — mat is the shit, det är min grej!
“Wow, nu kan jag äta snabbmakaroner varje dag.”
Hemma i köket på 80-talet “hamnade inte maten skithögt upp på listan”. Sandras mamma var ensamstående och jobbade hårt. Sandra och hennes syster såg maten som bränsle för att orka leka med kompisarna.
— Vi samlades inte runt middagen. Det var den bistra sanningen. Det rådde totalt ointresse från alla håll. När jag sedan flyttade hemifrån tänkte jag ‘wow, nu kan jag äta snabbmakaroner varje dag’.
Sedan kom den där middagen. 21 år gammal träffade hon sin pojkvän Stefanos familj för första gången. Det blev inga snabbmakaroner den kvällen.
— Jag var fullständigt speechless i tre timmar. Jag hade ingen erfarenhet av stora kärnfamiljer och middagar med fjorton personer. Detta var motsatsen till vad jag växte upp i.
Det hade inte gått att regissera en mer stereotyp italiensk kväll. Rätterna bara fortsatte att komma. När svärmor till slut bjöd från en kvadratmeterstor lasagne trodde Sandra att huvudrätten var serverad. Att hon skulle klara det.
Sedan kom lammsteken. Med potatis.
Stefano och bröderna tjafsade och gnabbades. Det var högljutt. Det var italienskt. Det var en ny värld
— Wow, tänkte jag. Vad är det här? Jag fick upp ögonen för en annan typ av måltid. Jag hade sett liknande hos vänner, men detta var på steroider. Jag blev en del av det. Antingen omfamnar man den italienska galenskapen, eller så tackar man nej till allt. Jag kunde inte förhålla mig kyligt svensk. Jag fick bli italienare.
— Jo, och efter lammsteken kom förstås efterrätt. Glass. Efter det kom ostar. Jag hamnade nästan i koma.
“Jag fick se Stefanos mamma trolla med enkla råvaror i många år.”
Sandra och Stefano gifte sig tre år senare. Sandra tog inte bara efternamnet. Hon fick, som hon säger, “en gåva”. Hon lärde sig uppskatta det enkla köket med fokus på råvaran.
— Man behöver inte koka sås i fem timmar och sedan sleva i sig den på två sekunder. Här var det tvärtom. Jag fick se hur mångsidig en zucchini kan vara. ‘La cucina povera’ — ’det fattiga köket’, som det kallas i Italien.
— Jag fick se Stefanos mamma trolla med enkla råvaror i många år. Det var kärlek i matlagningen. Och det smakar ju så mycket bättre. Hon har aldrig tänkt ‘idag ska jag laga den här rätten’ när hon handlar. Hon lagar med det som finns. Allt det var nytt, annorlunda och fantastiskt.
Det var en stor gåva att få. Att bli omfamnad av det, som Sandra beskriver det. Hon blev en wannabeitalienska.
Sandra pekar över axeln för att sedan peka åt andra hållet:
— Stefanos föräldrar bor 100 meter åt det hållet … och hans bror bor hundra meter ditåt.
Som sagt. La Famiglia.
“Medium kid, liksom.” Det är Sandra Mastios beskrivning av sig själv innan hon upptäckte sin superförmåga.
Den som träffar henne har nog svårt att se det. Epitetet är en illusion. Hennes självklara men lättsamma sätt avslöjar henne. Varannan mening består av varm humor. Hade hon varit ett barnprogram på Bolibompa skulle det hetat “Den vänliga vulkanen”. Naturkraften har nog alltid funnits där. Under ytan. Hur ska man annars förklara att hon helt oprövad klev in i tv-programmet Sveriges Mästerkock 2015 och vann hela tävlingen?
— Min karaktär och min mat räckte till sista utslagstävlingen i Gävle. Men där fick jag en rejäl dipp i självförtroendet. 40 ansökande skulle bli 12 medverkande. Vad gjorde jag där? Alla pratade om sin matuppväxt, hur många recept de kunde, hur de slagit bea — bearnaise — på olika sätt. Jag kunde inget recept. Min man är äggallergiker. Bea kom inte innanför dörren hemma.
— Men så tänkte jag ‘skit i det!’ Jag kan ta min formel med kontrast, struktur och smakbrytningar och applicera den på allt. Jag försökte pusha mig själv. Tänka mindre på vad andra gjorde. Vara stolt över min grej. Att jag vann är fortfarande helt utflippat!
“Jag sa till min man ‘jag kommer snart’, men jag hade ju en hjärnblödning.”
Bolibompa? Vulkaner? Låter det flummigt? Okej, det finns en klassisk scen i Sveriges Mästerkock 2015 som beskriver det hela mer konkret.
Deltagarna ska tranchera en kyckling framför juryn. Sandra har aldrig gjort det tidigare och vanligtvis gör man det med händerna.
Sandra väljer att göra det med bestick.
Det är som att slå en Panenka-straff i fotboll*. Att göra det med extrem finess och effekt när allt står på spel. Du har mycket att vinna men allt att förlora.
Hon satte straffen. Juryn älskade det.
— Inuti sa jag hela tiden ‘håll dig lugn’. Man måste tro på sig själv. Det finns en viss nivå av ‘fake it til you make it’.
Efter Sveriges Mästerkock sade Sandra upp sig från sitt jobb.
— Jag hade varit administratör i hela mitt liv. Excel var min bästis.
Hon började leva på sin passion. Det har blivit samarbeten, tv-program, kokböcker och den hyllade pizzarestaurangen Mastio hon driver tillsammans med Stefano i Limhamn.
Som ett pågatåg på räls.
Tills hon nästan dog.
— Det blev en sån jävla spark i magen. Som en rond mot Tyson. Min dotter fyllde tio dagen efter. Jag sa till min man ‘jag kommer snart’, men jag hade ju en hjärnblödning.
Det blev inget tioårskalas dagen efter att den häst som Sandra ridit skenat och kastat henne med kraft i marken. Det spelade ingen roll hur mycket Bolibompa-vulkanen ville.
På Instagram kunde man se ett blåslaget ansikte och texten:
“Det som stör mig mest är att tösen fyller år imorgon och jag inte direkt är i skick att fixa kalas … det ska ju bakas tårta, utflykter, tacos, dukas … hon fyller ju 10!!! Stort. Och jag är 100 % indispensible….”
— Jag lider fortfarande av sviterna (ett år senare, reds anm.). Jag får ofta ha keps och solglasögon eftersom jag är ljud- och ljuskänslig. Jag har huvudvärk varje dag, hela dagen och är fortfarande under utredning.
Hon har tvingats dra ner på tempot och är “jättedålig på det”. Men det har också gjort att hon tvingats släppa saker och lita mer på människor runt omkring sig. Våga be om hjälp.
— Det var skönt, för folk ville verkligen hjälpa. Jag har tagit en lite mer laid back position. Jag menar, jag lever. Shit, jag kunde ha dött!
“Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt.”
Så vad står det på skylten som säger allt om Sandra Mastio?
För att förstå poängen behöver vi börja från början.
På restaurang Mastio har de fyra pizzor på menyn åt gången.
— Du får inte ändra nåt på vår meny. Det finns alltid en tanke med hur maten ska smaka. Vi vet vad vi vill förmedla, vilken upplevelse vi vill bjuda dig på. Vi kan inte ta ansvar för det om du ska ändra. Smaka på min mat. Din mat kan du laga hemma.
— Det blev konflikter i början. Det lättaste hade varit att backa. Men jag sa bara, ‘nej vi ska inte ändra något’. Jag går hellre under. Folk är värda en ny smakupplevelse. Jag kan inte ta bort grönmögelosten. Vi sa i stället ‘smaka, och tycker du inte om det så får du en annan pizza’. Vi har inte behövt baka om en enda pizza hittills.
Men så var det mannen som skulle ha svartpeppar. Till varje pris. Den 20-åriga servitrisen fick höra att “hon kunde dra åt helvete!”
— Jag har coachat personalen att bemöta detta.
Således gjorde Sandra Mastio vad Sandra Mastio gör.
Hanterar det orubbligt och fullt i fan.
Ödmjukt och nedtonat.
På skylten på den vitkaklade väggen står sedan den dagen “Svartpeppar är inte en mänsklig rättighet.”
— Jag har humor i allt jag gör på vår restaurang.
Sandra nämner poeten Bob Hanssons citat “Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt.” Hon vill gärna se sig själv som en generös person som vill väl.
Samtidigt finns det inte bara positiv naturkraft inuti vulkanen.
— Saker är inte alltid lätta i livet. Det har funnits rätt mycket svärta i mitt liv och jag har inte alltid varit på väg åt rätt håll. Under ytan finns en ganska cynisk och lättsårad själ.
— Men jag har märkt … hur formulerar jag det här utan att låta som Jesus … att livet blir enklare om man anstränger sig för att vara gladare. Jag gör hela tiden aktiva val att se på livet positivt, för jag har en fallenhet för tungsinthet. Det är så värt det. /
Foto: Magnus Carlson Stylist: Therese Ericsson
PUBLICERAD I HEMKÖPS MAGASIN HEMLAGAT #2 2021.
