Transportföretaget Transdev ville berätta om resor i framtiden.
Det gjorde jag. Men inte som man brukar.
Det multinationella företaget Transdev skulle medverka på världens största transportmässa i Barcelona. Till den ville de ha en liten tidning. Den skulle beskriva den nära framtidens städer och transport, och människorna däri. Detta ur tre aspekter: Teknik, Hållbarhet och Närhet.
Resultatet blev beskrivande texter och trender – men också någonting betydligt mer spännande och modigt. Nämligen tre mikronoveller.
Slutresultatet översattes till engelska. Här är de tre novellerna på svenska. Jag hoppas de kan inspirera någon. Det var i alla fall väldigt kul att tänka ut de små berättelserna, koppla dem till framtidens transport och sedan försöka skriva så att någon bryr sig.
1) Tidsresa med buss
En kärlekshistoria driven av solen. Och färsk honung.
Först försvann lukten. Sedan försvann mullret. Sist försvann vibrationerna. Generationer av bussar som stannat utanför hans port. Numera smög de in, tysta som en sjuåring i mockasiner. De få varianter av fordon som fortfarande fick vistas i stan, vill säga.
Den här minibussen var dock hans egen. Eller ja, bostadsföreningen prenumererade på den via en mobilitetspool. Han körde ner trädgårdsspaden i jorden, borstade av händerna och spanade ut mot den numera tysta och gröna staden. Från föreningens odlingsterass kunde han se bussen sakta komma närmare längs gågatan. Försiktigt flöt den fram med sina solpaneler på taket, längs citystråket kantat av popup-restauranger och hantverksbutiker. Den passerade stånden på second hand-marknaden i parken. Det var vackert på nåt sätt. Stadskärnan hade förändrats helt på några år. Blivit vild och grön. Människovänlig och naturnära.
Ett dovt surrande väckte honom ur hans tankar. Han tittade instinktivt över axeln mot föreningens biodling längst bak på terrassen – innan han insåg att ljudet kom från hans arm. Som delningsansvarig i föreningen fick han liksom en extra puls. Ett ständigt flöde av vibrerande notiser i AI-armbandet på handleden. Utöver mobilitetspoolen var det en app för vattenrening, en för delning av verktyg, en för mat, en för el, en för kläder, en för streamingtjänster … Han gillade det. Delningen. Men ibland blev det lite för mycket på en gång. Snart skulle han skaffa den där nya AI-appen för alla appar, så de problemen var övergående.
Det kom ett sista surr i klockan, lite eftersläntrande. Den ville informera om hans puls. Den var ovanligt hög.
Minibussen hade stannat. Han höll stadigt i trappräcket när han gick ner för att möta teknikern som föreningen hade hämtat. Den som skulle serva soltaket.
Han kände sig lite yr. Och han visste varför.
Teknikern klev ut ur bussen. Han hann bli livrädd i en millisekund. Livrädd för att möta en tom blick. Hade hon glömt honom? Men så möttes deras ögon och så kom det där leendet. Han förflyttades 50 år tillbaka i tiden. Hon stod i dörröppningen på bussen som tog dem till skolbalen. Han höll upp hennes klänning medan hon klev ner på grusplanen framför festvåningen. De såg in i varandras ögon, insvepta i blandning av avgaser och Diors Fahrenheit.
Nu luktade han jord, och hon … underbart. Hon loggade in på sin surfplatta och servade taket, men mest pratade de. Aldrig mer än en meter från varandra. Ett helt liv på en timme. Han ville dra ut på det, visste att hon måste åka vidare.
“Det är ju nästan dörr till dörr”, sa hon. Till henne. “Cykelpool till tunnelbanan, sen elfärjan till skytteln på andra sidan. Ta med dig honung så bjuder jag på te.”
2) Rabbits on a train
När avancerad AI blir en vit och fluffig resekamrat.
“Vakna kanin”, sa hon när tåget började rulla. Hon tog en snabb titt på de gula fälten utanför fönstret. En märkligt modern väderkvarn syntes i horisonten. Små digitala texter dök upp runt omkring den – tydligen byggd tidigt 90-tal. En video visade hur.
Hon tittade bort och sträckte sig efter sin AI-assistent. En fluffig vit boll satt plötsligt i sätet mitt emot. Kaninen.
Den såg nyvaken ut.
“Kaninen, hur ser min resa ut?” frågade hon. Gnagaren gnuggade sig i ögonen, klättrade upp på bordet framför henne och började redogöra för kommande veckas resplan. Prenumerationen på AirBnB:s kedjeboende, hur hon enklast tog sig till nästa hem och vilka jobb hon hade planerade. Kaninen lade fram informationen klart och tydligt. Rösten var mörk, med en lågtysk brytning.
Kaninen fanns inte i det man förr i tiden kallade IRL, “den riktiga världen”. Bara hon kunde se avataren av sin personliga AI-assistent genom sina augmented reality-linser. Den mörka lågtyskan? Kaninen bytte dialekt beroende på var hon befann sig. En kul detalj då hon reste mycket.
“Spela musik”, bad hon kaninen, “av närmaste krautrock-talang”. Sedan fick den vinka till sig tågets AI, hoppa iväg och beställa lunch. Kaninen hade inga problem att charma sig till en specialbeställning från ett kafé vid nästa stopp.
Hon kopplade upp sig. En kund hade problem med sin workplace AI, som hennes företag Hive Mind levererat. Hon hade startat företaget efter att ha utvecklat ett AI-system. Ett system som kunde samla ihop kreativ kraft och kunskap från ett företags medarbetare och förstärka denna med hjälp av data. Ett kickstartsbidrag, en inkubator och några investerare senare satt hon nu här. Med Workplace AI kunde man nu brainstorma digitalt med en uppgraderad version av ens kollega. Man kunde hålla ett möte med vem man vill utan att denne behövde vara närvarande. Inte ens digitalt. Ingen kunskap föll mellan stolarna. Media hade kallat det ett intranät på steroider. Det var en underdrift.
Den här kunden var en av hennes allra första. Det var lika bra att sätta igång. Men hon hann knappt börja innan en ung kvinna slog sig ner i sätet bredvid henne. Hon visste att det skulle hända.
“Vad är oddsen?”, sa kvinnan. Hennes svarta hår hängde i den klassiska snedbenan som var populär i början av 2020-talet. De visste båda vad oddsen var. Låga.
“Syrran”, sa kvinnan med ett leende. “Vad snygg du är”.
Hon kunde inte undvika att bli glad. Men det var samtidigt den där bitterljuva känslan när någonting man älskar dyker upp på fel plats. Som en färsk jordgubbe i ärtsoppan. Samtidigt var det hennes eget val. Hon kunde helt enkelt inte låta bli att bjuda in henne.
Ju mer hon försökte jobba, desto mer ville hennes syster prata. Om showerna i vardagsrummet och om spökhistorierna i våningssängen som alltid slutade med en tom säng nere. Om kvällarna i sommarstugan. Om pojkvännerna och resorna.
“Sluta”, sa hon till sin syster med tårar i ögonen. “Inte det just nu.”
Det här var både välsignelsen och förbannelsen med Hive Mind. För hon hade inte startat företaget själv. Hon hade startat det tillsammans med sin syster. När de utvecklade AI-algoritmen använde de data från sig själva. Systern var fortfarande en del av systemet. När hon grävde tillräckligt djupt i det, kom systern fram. De kunde skratta och gråta tillsammans, och systern hjälpte fortfarande till med företaget.
“Gå och lägg dig, kanin”, sa hon.
Den fluffiga vita bollen rullade ihop sig i sätet mitt emot henne, slocknade snabbt. Och samtidigt var systern borta. Det hade hon egentligen varit ända sedan bilolyckan. Samtidigt som hon alltid fanns där vid hennes sida.
“Jag älskar dig”, sa hon och lät tågets dova sus söva henne.
3) The kids are alright!
Hur kloka barn och aningslösa pappor kan förvandla våra förorter.
“Hon är tolv år! Hur kan det ta henne över en timme!? Varje dag. Det är tio minuters promenad hem.”
Hon försökte prata i telefon med händerna täckta av vetemjöl. Hennes man i andra änden av telefonen var lika förbryllad. Deras yngsta dotter var tankspridd, ja. Men så tankspridd?
Hon visste alltid när dottern gick från skolan. Ofta sågs de till och med. Hennes konditori hyrde nämligen skolans kök på kvällar och morgnar för att baka. Dottern kom förbi och sa hej för över en timme sedan. Vilken väg går hon egentligen?
“Jag tar jobbets elscooter den vägen och kollar”, sa hennes man. “Jag jobbar ändå från det lokala kontorshotellet idag.”
Han pingade familjens trygghetsdrönare. En del av den trygghetstjänst de prenumererade på. Drönaren kunde följa familjens medlemmar vid behov och svarade med att visa var hon dottern sig. Det var inte hemma. Vad sysslade hon med? Var hon inte för ung för att göra tonårsrevolt? Han låste upp scootern med sin mobil och begav sig till communitycentret.
På centrets gård sken solen. Människor åt glass, spelade spel och lät sina hundar nosa på varandra. Det tidigare ångkraftverket i tegel hade byggts om i etapper efter de boendes önskemål. Nu var det den naturliga samlingspunkten i den växande förorten. En oas för kreativitet och nöje.
Han gick in. I lokalens makerspace stod digitala symaskiner uppställda på rad. Framför dem satt allt från finurliga fjortonåringar till morföräldrar med tatueringar på händerna. Det var det årliga denimeventet och de tidlösa plaggen fick ny form och nytt liv.
Han hälsade på några grannar och gick vidare in i byggnaden, förbi verktygspoolen och musikstudion. Han lät blicken svepa mot trappan som gick till växthusodlingarna på taket. En skylt berättade att det var yogaklass där uppe.
Precis innan dörrarna till gårdsbutikens café hade en klick ungdomar samlats i ett dunkelt rum. De gestikulerade intensivt framför en projicerad bild på väggen. Något slags spel. Bakom dem surrade ett antal datorer med tillhörande 3D-skrivare.
Han kunde se siluetten av sin dotters svarta krulliga hår. Varför spelar hon datorspel här när hon ska vara hemma och göra läxorna? Och vilka var de där äldre killarna?
Han tog några bestämda kliv mot sällskapet, harklade sig och gjorde sig redo att använda sin mest myndiga röst när dottern fick syn på honom.
“Pappa! ropade hon glatt. Kom och kolla! Vårt förslag på nytt resecentrum har fått fem stjärnor!” Hon pekade på bilden på väggen. Han tittade närmare och såg att det som såg ut som ett datorspel var ett kvarter i 3D, med en mobilitetshub i mitten. I deras förort. Barnen hade skapat den och han kom av sig helt. Stirrade på väggen. På sin dotter. På väggen igen. Sedan gav hon honom en björnkram. “Coolt va?!”
“Mer än coolt älskling”, svarade han. “Du är fantastisk! Så det är hit du har gått efter skolan varje dag?”. Hon nickade. “Har du tid att komma hem nu?”, frågade han. “Jag ser att vår hemleverans till föreningens odling passerar här strax. Vi kan hoppa på den.”
“Nej”, svarade hon. “Jag tycker vi går. Jag har så mycket att berätta.”
